“En bra roman har den egenskapen att jag känner: ”Så här ska man göra, det är så här en bok ska skrivas. Jag har varit fel på det förut”. Eller allra helst, förstås, ska jag glömma att jag läser överhuvudtaget och bara svepas med.
Ofta stryker jag under, memorerar en formulering, tar en paus och fortsätter tankegången för mig själv. Ibland när det är tungläst, undrar jag: ”Vad bör tas bort?”. Att skriva är att stryka. Alltför många böcker har för många ord. De trampar vatten. Några böcker har å andra sidan för få ord. Den är för krampaktiga genomarbetade och saknar liv. Andra är bara obegripligt bra.
En gång åkte jag till Paris och satt på en parkbänk intill Notre-Dame och läste en novellsamling av Jorge Luis Borges. Det var tidigt i mars. Livet hade varit hopplöst tungt hela vintern. Men så började solen lysa och Borges skrev så ljuvligt och lätt. Jag fick en första känsla av vår, och jag blev lycklig, inget mindre. Det var som om boken flöt ut i staden och gjorde allting vackert, och ända sedan dess brukar jag, i brist på annat, säga att Borges är min favoritförfattare. Men det är inte sant förstås.
Varje stämning har sin favoritbok, sin favoritförfattare, det skiftar hela tiden.
Förr i tiden läste jag ständigt, ibland till och med gående. Nu är jag äldre och livet är mer sönderryckt. Dessutom har jag min telefon – jag uppvisar klara missbrukstendenser med den – så läser jag sällan i samma rus. Jag blev otroligt avundsjuk på Zadie Smith som säger att hon bara tittar på sin mobil två gånger om dagen.
“Då blir jag på en gång generad och rörd över mina gamla understrykningar och utropstecken. Det är som att resa tillbaka i tiden. Böckerna har förändrats med mitt liv. Det är samma ord, men jag ser helt nya saker nu.”
Ofta har jag tre, fyra böcker på gång samtidigt. Jag börjar på mycket som jag aldrig avslutar. Det krävs mer för att jag ska bli uppslukad. Men så är väl livet. Du drabbas som starkast i ungdomen.
På den tiden var min läsning som på liv och död. Ibland – i dag - läser jag om det som grep mig då. Émile Ajars (Romain Garys pseudonym) ”Med liver framför sej”, T.S. Eliots ”Det öde landet”, Hjalmar Söderbergs ”Den allvarsamma leken” och Knut Hamsuns ”Svält”. Då blir jag på en gång generad och rörd över mina gamla understrykningar och utropstecken. Det är som att resa tillbaka i tiden. Böckerna har förändrats med mitt liv. Det är samma ord, men jag ser helt nya saker nu.
Jag hoppar ofta mellan genrer. Det ger en känsla av frisk luft. Jag läser mycket faktaböcker, populärvetenskap mest; fysik, biologi, psykologi, i ett ständigt försök att lära mig mer och allra helst slå hål på några villfarelser. Inget är mer uppfriskande än att bli av med förutfattade meningar. Men till slut blir det för torrt och krasst. Jag saknar sången och då hoppar jag till något mer sparsmakat litterärt, som till den amerikanska författaren Elizabeth Strout, som just nu är en favorit.
Ibland läser jag deckare, gärna något “witty” anglosaxiskt, som Gillian Flynn eller Liane Moriarty, även om jag oftast tycker kriminalromaner är roligare i början än i slutet. Gåtan är mer spännande än gåtans lösning. Det är något som jag brottas med själv i mina böcker.
Andra gånger – kanske de bästa gångerna – hittar jag något som är som knark. Haruki Murakamis romaner läser jag på det viset. Jag vet inte om det är riktigt bra – fast jag tror det – men jag slukar dem med samma feber som när jag läste Dostojevskij i sena tonåren.”
Boktips:
”Påstår Pereira: ett vittnesmål”, Antoni Tabucchi:
”En gudomlig liten bok om en tidningsman i ett fascistiskt Portugal som vaknar upp moraliskt. Jag gav den till en vän som blivit utbränd. Sedan fick jag ett sms: "Du gav mig livet tillbaka". ”
”Mitt namn är Lucy Barton”, Elizabeth Strout.
”Lucy Barton ligger på sjukhuset och minns. Vi får inblickar i en barndom längst ner på sociala stegen. En underbar skildring om klasskillnader och utsatthet.
”Alefen” och ”Fiktioner”, Jorge Luis Borges.
”Borges skriver sakligt, detaljerat och ändå med en magisk förunderlig fantasi. Jag grips alltid av en obestämd längtan bort jag läser honom.” (På bilden: “Jorge Luis Borges Collected fictions”)
David Lagercrantz är författare och snart aktuell med den sjätte och sista delen i Millennium-serien: “The girl who lived twice”. Han debuterade 1997 med biografin “Göran Kropp 8000 plus” och har sedan dess skrivit både fackböcker och skönlitteratur. 2012 Augustnominerades han för "Jag är Zlatan Ibrahimović”. Sophia Bendz intervjuade honom och Emma-Sofia Olsson tog bilderna.